Vissa saker måste man bara göra...

Till dessa sysslor hör beskärning! Det är med sorg i hjärtat jag tar fram såg, grensax och sekatör. För varje gren som tas bort hugger det till i hjärtat... Det är konstigt, för efteråt är jag ju sååå nöjd och det blir ju så fint och luftigt. Jag vet ju att det oftast tillochmed blir bättre och förutsättningarna ökar för att växterna som är planterade under träden ska må så mycket bättre och komma till sin rätt! 

Tror att det har att göra med lyckan och glädjen och i viss mån stoltheten att jag lyckats, att det växer så det knakar i min trädgård...att växterna, plantorna och träden trivs. Jag gillar ju egentligen det vilda och okontrollerade...fast ändå måste jag vara med och styra... Min trädgård börjar ju likna en djungel... Snart går det inte att gå på de 'breda' gångarna som jag en gång anlagt,  Där som det nu väller över med bladverk, grenar och blomster. Där det knappt går att ta sig fram längre.... Då är ju såg och sekatör min bästa vän. Fick tillochmed ta till häcksaxen för att göra en gång framkomlig igen...!

Solen skiner från en klarblå himmel och svetten lackar... Men lycklig är jag, trots hjärthugg när grenar faller till marken...

Måste ju återerövra mina marker... Märks att jag varit bortrest en vecka och innan dess arbetade mycket, dock inte i trädgården. Tycker allt har vuxit påtagligt, slingrat sig runt och brett ut sig...

I pergolan syntes knappt bord och stolar, humle, vildvin och vindruva hade lindat sig runt och över...ljuskronan var helt insnärjd av rankorna...

Snacka om växtkraft!

Nähä, dax att fortsätta jobba!

Tack för titten.... Kram Ullis